Det är mycket man inser när man återvänder hem.

Man inser att det finns människor som man inte ens kan föra en konversation med längre, för orden finns inte där. Man inser att det finns dem som man har växt ifrån. Att det finns dem som utvecklats åt andra håll än en själv vilket har skapat ett avstånd. Men man inser också att det finns personer som man fortfarande vänder sig till, där samtalen flyter på som om man aldrig åkt ifrån varandra, där skratten fortfarande klingar så mycket högre än tystnaden.

 

Jag har också insett hur lycklig jag är. Visserligen så visste jag detta redan innan jag kom hem. Men det är så mycket tydligare för mig nu. För jag inser att jag har hittat den plats på jorden där jag trivs bäst. Hos honom. I hans armar. Att vara hans. Det finns ingenting jag hellre vill. Jag skulle aldrig byta ut det mot vilda partynätter eller spontana, själviska beslut. Det kan vara kul att lyssna när vänner berättar om deras små äventyr, men jag skulle aldrig ge upp det jag har. Den tryggheten han ger mig. Den känslan när han ler mot mig. Den lyckan när han säger att han älskar mig.