ÄNTLIGEN (!!) är jag hemma. Från både Thailand och sjukhuset.

Återvände till lägenheten sent i fredagskväll efter att ha flugit och åkt tåg hela dagen. Lördagskvällen spenderades på en fest tillsammans med naturvetarna och sjömännen, riktigt roligt!

 

Vaknade tidigt på söndag morgon, redan vid fem, för att jag hade så jävla in i helvete fruktansvärt ont när jag andades. Det var absolut värst när jag låg ner eller när jag stod/gick så jag satt i Noras fotölj halva dagen och bad till gudarna att smärtan skulle försvinna. Det gjorde den inte.

Strax före klockan åtta på kvällen fick jag tag på sjukvårdsrådgivningen som sa att jag skulle åka in på akuten omgående. Så det gjorde jag. På akuten undersökte de mig på alla möjliga sätt och sa sedan att jag hade en blodpropp i lungan och jag blev inlagd på hjärtavdelningen. Fick en spruta i magen och blev lämnad i ett rum där över natten.

På måndag morgon blev jag skickad till röntgen, de tog en massa blod från mig och sen fick jag ligga där och vänta. Läkaren kom in och sa "det är inget fel på dina lungor, det är fel på ditt hjärta". Det var ju riktigt fint att höra, inte alls oroväckande. Så de tog ännu mer blod, kollade EKG, blodtryck, ultraljud på hjärtat och allt vad de nu gjorde. Och till slut kunde de konstatera att jag har hjärtmuskelinflammation. Detta innebar ytterligare två nätter på sjukhuset då detta tydligen är rätt farligt om man inte har det under uppsikt tills det börjar bli bättre, tills blabla-värdet började gå ner.

Imorse tog de mer blod och jag gick igenom ett till hjärt-ultraljud och fick sedan grönt ljus att åka hem. Fyfan vilken lycka. Jag kan inte ens förklara hur fruktansvärt skittråkigt det är att ligga på hjärtavdelningen för vet ni vad? Det var ingen där förutom jag som var under 75 år. Så jag har legat på min sjukhussäng i ca 3 dygn och gjort....inte desto mer.

Men jag gillar ändå sjukhuset här i Kalmar. De alla var väldigt snälla mot mig. Och de tog verkligen hand om mig. Det mesta gick rätt så snabbt och de gjorde iallafall nånting för att hjälpa mig, till skillnad från hur det brukar vara på vårdcentralen i Haparanda.

 

Tyvärr så är jag inte frisk bara för att jag fick åka hem. Nejnej, det här är en sån infektion som kroppen ska fixa själv. Det tar ca 8 veckor. Och vet ni vad jag inte får göra på åtta veckor då? Ingenting som ger mig högre puls och hjärtklappning. Inklusive träning då givetvis. Så jag får inte träna på åtta veckor. JAG FÅR INTE TRÄNA PÅ ÅTTA VECKOR. Jag är redan påväg att tappa förståndet på grund av detta. Hur fan ska jag överleva? Kommer bli både tjock och tokig. Men om jag överanstränger hjärtat nu kan det tydligen leda till värre hjärtsjukdomar och det vill jag då verkligen inte ha.

 

Till sist måste jag bara säga att jag är så jävla tacksam för alla som har besökt mig på sjukhuset och hållt mig sällskap där. Och sen tack till alla som hörde av sig och kollade så allt var bra med mig, man blir så rörd när man märker hur många det finns som bryr sig när det väl kommer till kritan liksom. Många hjärtan till alla er.

 

Nu blir det alltså att vila lilla hjärtat i nästan två månader. Hjärtmuskelinflammation. Fyfan. Det är ju så tråkigt att vila.