Hemma i Haparanda under sommaren. Det känns konstigt, jättebra och hemskt på samma gång. Det bästa är såklart att få träffa familj och vänner igen. Att få skratta med sina närmsta vänner efter att ha varit ifrån varandra i nästan 6 månader är nog bland det mest underbara som finns. 

 

Att vara hemma innebär dock tyvärr att världens finaste kille befinner sig 150 mil ifrån mig. Och så kommer det att vara så gott som hela sommaren, med undantag för de dagar då han kommer hit och hälsar på. Det går inte att med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det. Dessvärre känns det som en evighet tills den dagen kommer. Och efter att han åkt härifrån så är det en ännu längre evighet kvar tills jag åker hem till Kalmar och får träffa honom igen. Min fina. Men men...lite saknad har väl aldrig dödat någon (?).

 

I övrigt:

Imorgon börjar jag jobba.

Vädret är inte mycket att hurra över.

Jag har ont i halsen.

Fotbolls-VM är det bästa som finns (efter vinter-OS givetvis). Jag hejar på Tyskland såklart. 

 

Här kommer lite bilder: